Recensioner & texter

Recensioner & Texter

Galleri Majnabbe, Göteborg, 1993

 

Endast delvis känner jag igen föremål som Jan Dahlqvist målar, men det stör mig inte. Vad jag möter är en ovanligt stark och homogen utställning. Det är inte ofta jag erfar ett sådant tryck från väggarna.

 

Inom de abstraktionens ramar konstnären ställt upp för sig och inom vilka han ständigt och rikt varierar sina temata, utspelas dramer och sker förskjutningar av händelseförlopp, som inte verkar kunna hejdas eller påverkas.

 

Dukarna och litografierna sprängs av formers inbördes samtal och kraftmätningar i belysningsmässigt fängslande rumsgestaltningar.

 

Det finns vid sidan av illusionism och marmoreringseffekter en renassansens klarhet i Jan Dahlqvists målningar, som hade han utgått från Uccellos bildsvit i Urbino om den profanerade oblaten. Dennas pregnans och delvis heta färg förenar Dahlqvist med ett nutida, kubistiskt och personligt formspråk.

 

Till detta kopplar jag ett centraleuropeiskt, drömskt undermedvetet a la Nemes, stegrat in mot ett spänningstillstånd av mörk oro och tonal livskraft. Det hela är imponerande och mycket vackert.

 

Lennart Didoff, Göteborgs-Posten, 27 mars 1993

 

 

 

Galleri Odinslund, Bollebygd, 1994

Modernist med rötter hos de gamla mästarna

 

Det vilar något välbekant över göteborgaren Jan Dahlqvists målningar. Jag känner mig hemmastadd i dem fast jag aldrig har sett dem förr.

 

Det är lätt att komma att tänka på Braque och Picasso och deras kubistiska övningar med sönderdelade musikinstrument, eller kanske snarare Fernand Legers mekaniska värld. Här finns ocksa inslag som associerar till surrealisterna.

 

Ja, nog har Jan Dahlqvist hela modernismen i ryggen när han bygger upp sin bildvärld. Men han plagierar inte utan släpper sin egen fantasi lös. Han lånar friskt ur konsthistorien men skapar av detta en egen, personlig och mycket medvetet genomförd stil.

 

Innehållet är inte planerat fran början. Tankar och associationer får komma flygande medan han arbetar. Däremot är han noga med att uttrycket ska vara distinkt - det luddigt obestämda är inte hans stil. Det är rytm och rörelse i målningarna: man får ett intryck av maskiner och hjul i arbete, en pendel som svänger, en sträng som vibrerar. Men balansen är perfekt avvägd, som hos urverket i en klocka. Detsamma gäller färgskalan som är återhallet raffinerad, dov men ända med en frisk klarhet i klangen.

 

Om formen är modernistisk för färgen och den noggranna ytbehandlingen, särskilt i de små vaxpolerade gouacherna närmast tankarna till de gamla mästarna.

 

JAN DAHLQVIST är ursprungligen grafiker, utbildad på grafiklinjen vid Hovedskous målarskola, där han själv var lärare under åren 90-93. Numera arbetar han dock så gott som uteslutande med måleri.

 

På utställningen i Bollebygd visar han oljemålningar, akvareller, gouacher och några serigrafier.

 

INGER LANDSTRÖM, Borås Tidning, 21 sept 1995

 

 

 

Stadsgalleriet, Halmstad, 1995

 

Rent personligt

 

JAN DAHLQVISTS målningar har inte sällan en yttre tematisk likhet. Det är en ytterst personlig konst med rena geometriska former som överlappar varandra i ett intrikat spel och en färghållning som är dov med en sorgmodig klang. Hans motiv har rötter i kubismens och futurismens inneliggande geometri.

 

Min favorit är den monumentala målningen "Lekplats" som består av lösdrivna fragment av former. Denna bild har en ytterst komplicerad uppbyggnad. Formerna är flätade i ett mönster som antyder många skikt och rum. Volymen har delvis splittrats i olika plan. Motivunderlaget får en lyrisk och musikalisk underton genom en notation om rytm tyngd, lätthet och klangfläckar. Det svävar en underlig, gåtfull poesi över denna målning. Den skapar en egendomlig spänning mellan yta och djup.

 

Jag associerar såväl till Georges Braque och Jacques Villon. Dahlqvists målningar påminner om kubisternas bildbyggnad: dess klassiskt klara arkitektur, dess logik och behärskning, som inte accepterar något av oklarhet och tillfällighet i den slutliga bilden.

 

De mycket lätt insatta skuggningarna tillåter endast en knappt fornimbara känsla av avstånd mellan planen. Kompositionens utgångspunkt och slutmål är således dukens plana yta och på den läggs överskärande ett antal andra ytor av olika färg, form och mönstring. Linjerna fräts ibland ut och öppnar passager till angränsande plan. Han har så att säga plockat sönder verkligheten i dess enskilda rymdgeometriska beståndsdelar och byggt upp en ny verklighet, som är bildens.

 

De många gånger märkliga sammanställningarna av figurer och abstrakta former visar inte sällan på en gåtfull och splittrad bildvärld. Dahlqvist arbetar med målningens två dimensioner: fornekande att det finns något verkligt rumsdjup i formerna eller bakom dukytan. Hans bilder rymmer en sådant flöde av olika former att de nästan spränger sönder sig själva av inre konflikter och motsättningar. Bildrummet är mycket trångt. Konsekvent och ihärdigt ger han motiven en strikt lagbunden form i en kolorit av strängt, asketiskt dunkel.

 

Jan Dahlqvists lyckas forläna sina målningar ett klassiskt drag och inte minst en utsökt elegans och känslighet som gör att man kan betrakta dem länge.

 

JÖRGEN KLINTHAGE, Hallands Nyheter, 8 mars 1995

 

 

Texten nedan skrevs som en recension till utst. på Galleri 33, 1996 i Göteborg men blev aldrig publicerad.

 

Jan Dahlqvist är som målare så osvensk man kan tänka sig. Skolad i det västsvenska målarljuset och den fria penselföringen utformar han sin bildvärld efter helt andra kriterier.

 

Hans mycket små och större målningar i olja, akvarell och gouache komprimeras till minutiöst genomförda kompositioner. Det sker i en surrealistisk anda.

 

Det är kraftmätningar, iscensatta i skärningspunkter av slutenhet och öppenhet

 

Hela tiden sker det förskjutningar i dessa gåtfulla bildbyggen av former och ytor. Som vore han en intarsialäggare av glas, valnöt och ebenholtz, en bildytans demonregissör av både perfektion och lustfylld improvisation.

 

Endast delvis kan jag ana föremål och händelser, ty titlarna ger ledtrådar och på ett märkligt sätt griper Dahlqvists målningar tag i mig och jag känner, att helt andra krafter är verksamma under dessa hårt disciplinerade bildrebusar.

 

Det är, som om Dahlqvist roat sig med att klippa isär planschverk ur konsthistorien och sedan bytt ut, fogat ihop, reducerat och lagt till det, som fordras för att uppnå det crescendo av bildmässig musik, som jag vill kalla tidlös.

 

I botten vilar en centraleuropeisk tradition av surrealism i Dalis, de Chirico eller Nemes anda. Men Dahlqvist är helt sig själv i sina drömmar och tillstånd av yppersta vaksamhet och dramaturgisk oro.

 

Första gången jag mötte verk av Jan Dahlqvist var 1993. Då spelade yteffekter, marmoreringar och strukturer en större roll. Idag har konstnären ytterligare renodlat sitt seende.

 

Utspelet är klarare än tidigare i dessa dovt koloristiskt rika verk.

 

För mig personligen är Jan Dahlqvists målningar en egenartad kraftkälla mitt i vår bildkonstnärligt förvirrade tid.

 

Lennart Didoff okt-96, (L.D. är verksam som konstnär och frilanskritiker i Göteborg)

 

 

 

Konstrummet, Dalsjöfors Bibliotek, 2000

 

VRIDNA PERSPEKTIV

 

Etiketteringar ställer sig ofta i vägen för ögat och sinnenas associationer. Inför Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist, f. 1955, är det lika lätt att halka in på Nemes och liknande förebilder och tänka sig ett avbildande eller föreställande element, ett slags drömmaskinerier, men ett sådant synsätt avvisar Dahlqvist och betonar att hans bilder numera växer fram helt intuitivt, oftast under arbetets gång.

 

Han vill hellre se sina bilder som en ytans musik. Och visst, först då man ser deras element i termer av rytm, ljus, proportion, intensitet, klang, samspel, och rörliga förlopp blir de riktigt intressanta.

 

Plötsligt befinner han sig i en spännande och stolt svensk tradition, tyvärr orättvist glömd, där pionjärer som Viking Eggelind. Bengt O Österblom, Knut Lundström, Otto G Carlsund och Viking Dahl drastiskt bröt med all provinsialism och med ens skapade världskonst på traditionslinjen Kandinsky, Leger och Klee.

 

Först när denna tanke slår mig "ser" jag den mättade djärvheten i hans färgackord, klara men nästan aldrig i helt rena kulörer. Jag ser hans finurliga lek med perspektivet, hur han ofta skapar "omöjliga figurer", och samtidigt lättar den ena bilden efter den andra ankar på ett sätt som jag egentligen uppfattar som djupt osvenskt.

 

Här finns en bildskapandets intelligens som går hand i hand med ren lust och lekfull glädje. Att gå djupare in i detta måleri skulle nästan fordra en Gunnar Ekelöfs prosa.

 

Prosa ja, eller rätt stram musik. Det finns inga poetiska eller "surrealistiska" eller exalterade överdrifter bara en berättande och fabulerande upptackarglädje, lite av sydamerikansk "magisk realism". Detta egentligen klassiska drag och den utomordentliga, lite 20-talsaktiga färgkänslan ställer Dahlqvists måleri i spännande kontrast till den lite oansenliga lokalen och den anspråkslösa presentationen.

 

Motsättningen skapar en overklig, nästan metafysisk känsla.

 

Hans drivna oljemåleri och verken i blandteknik eller akvarell/gouache i all ära. För mig ter sig hans helt suveräna digigrafier mest omvälvande och nya.

 

Begreppet är hans eget, en nykonstruktion på mönstret litografi/serigrafi som helt enkelt säger att det är fråga om datorbearbetade (och billiga) tryck.

 

De bevarar all särprägel i hans måleri men bjuder därtill på en finslipning av strukturen och en möjlighet att så att säga flytta ut bilden i naturen som virtuost tas till vara.

 

Se på en liten bild som Lägerplats (13 x 15 cm) som genom att sammanföras med ett naturfoto far helt nya proportioner och tolkningsmöjligheter. Bilden slår upp fönster mot helt nya världar, och fantasin tycks ständigt finna nya infallsvinklar.

 

Genom att pa något sätt kliva förbi hela konkretismen tillbaka till själva källan, den fria, intuitiva fantasin tycks mig Dahlqvists konst nå en frisk, överflödande rik mångtydighet. För min egen bildsyn är hans konst rena rama fyndet.

 

Rolf Haglund, Borås tidning, 26 feb, 2000

 

 

Galleri Gripen, Karlstad, 2001

 

Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist intar merparten av Galleri Gripens utrymme. Det är en fascinerande bildvärld där konstnären uppträder på samma gång som skapare och erövrare av okända världar. Abstrakta världar som ändå känns välbekanta. Där ständiga kraftmätningar pågår mellan svällande "muskulösa" former och strikta geometriska färgplan.

 

Lite förhastat kom jag att associera till Endre Nemes och dennes märkliga drömbyggen. Men till skillnad från Nemes intellektuellt kyliga måleri tycks Dahlqvists verk växa fram intuitivt.

 

Samma färgernas lyskraft har jag tidigare bara sett hos Gudrun Åhlberg-Kriland (1996 ställde hon ut på Galleri Gripen).

 

Men Dahlqvist är knappast renlärig surrealist även om hans formspråk kan ge sådana associationer arbetar han likt Kandinsky med rytmer, former och färger. Bilden rytmiseras genom formelement som tumlar omkring över ytan. Skarpa skuggor skapar dynamiska djup in i bilden.

 

Dahlqvist, som ursprungligen utbildade sig till grafiker vid Hovedskous målarskola, visar också datorbearbetade bilder, digigrafier. Här skapar han en sällsam virtuell verklighet genom att plocka in fotografiska fragment.

 

Jan Dahlqvists utställning hör till ljuspunkterna denna vår.

 

Jutta Kübler Boström, Värmlands Folkblad, 25 maj 2001

 

 

 

Galleri Bacchus, Borås, 2002

 

Få tekniker behärskar dagens konst som fotografin eller dess utlöpare i video och datorkonst. Samtidigt har fotografiska bilder överskridit gränsen för det bara föreställande och gett oss en ny visuell kod för vad vi kan se.

 

"De utgör en grammatik och, än viktigare, en etik för seendet ... en känsla av att vi kan ha hela världen i huvudet - som ett urval avbilder", säger Susan Sontag i sin banbrytande bok Om foto-grafi.

 

Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist visar på Bacchus, utom oljor och gouacher, vad han kallar digigrafier, en teknik han arbetat med i över åtta år.

 

På fascinerande sätt ställs en intuitiv abstrakt bildvärld mot en fotografisk verklighet och får på så sätt helt nya dimensioner. Datorn möjliggjorde denna form av bildskapande, och pigmentbläck med 100-årig färgbeständighet låter bilderna överföras på papper med tillräckligt hög kvalitet.

 

Även om de flesta bilderna han visar är traditionellt måleri är digigrafierna, och innan dess fotot, nycklar till hans bildsyn, men inte som verklighetsavbild utan som fantasikälla.

 

Som göteborgare har han naturligtvis ofta jämförts med föregångare som Nemes och Sven-Erik Johansson, men grundtonen är en annan. De förfrämligade världen; han tycks skapa en ny lust- och lekfull värld, som då Lennart Nilssons foton gett livets minsta delar sken av universella gåtor.

 

Särskilt i gouacherna får färgerna renässansmåleriets lyskraft. Hans egenart förstärks av alla element som går igen i bild efter bild och ändå alltid antar ny gestalt, som temat i en fuga - spegelvänt, bakvänt och ut och in på alla möjliga och omöjliga sätt. Bildsynen är som musik, som metamorfosteknik, i oftast klara, ljusa bilder.

 

I Jan Dahlqvist anar jag en stilbildare för en ny tid.

 

Rolf Haglund, Borås Tidning, 2002-04-20

 

 

 

Galleri Rosengången, Lerum

 

Att tämja kaos – Jan Dahlqvist skapar egna världar - 15-30/9 2007

 

Olika stilar, trender och uttryck kommer och går i konstens värld, men det finns alltid konstnärer med en stark personlig integritet och ett tydligt säreget uttryck som inte äts upp eller försvagas av tidens tillfälliga svängningar.

 

Jan Dahlqvist från Göteborg är känd för en målarglädje och för ett sprittande liv som fortplantar sig genom alla hans bilder i olika tekniker som olja, akvarell, collage, grafik, digigrafi och specialiteten ”ikonmåleri”. Ett outtömligt tema är vår verklighets vilda organiska kaos som han i bild efter bild försöker ordna efter nästan matematiska principer eller tämja rent fysiskt genom att låta olika formelement stångas mot varandra, implodera eller explodera. Resultatet blir bilder med växande liv fulla av humor och poetisk romantik. Det är ett pregnant mättat men samtidigt friskt och spänstigt måleri som märkligt nog är helt intuitivt trots att det ser ut som motsatsen.

 

Jan Dahlqvist gick på Hovedskous Målarskola i Göteborg 1978-81, där det under de senaste decennierna har fostrats många konstnärer som satt måleriet och dess vidareutveckling i centrum. Efter utbildningen var han med och startade Ateljéföreningen Kanten i Majorna som länge verkat pedagogiskt med konstnärsutbyte och med konstföreningar eller företag.

 

Det tidiga måleriet med motiv ur naturen var länge rent föreställande med driven teckning och med en märkligt klar skärpa. I början på 90-talet bröt han helt med detta arbetssätt och kastade sig rakt ut i det osäkra. Fantasin fick flöda fritt och vilda idéer och hugskott vällde fram oavbrutet med stor kraft.

 

– Jag blev plötsligt trött på min lite petiga naturalistiska stil, eftersom det ledde in i en återvändsgränd. Istället släppte jag allting och lät mig överfallas av min uppdämda lust till en annan och friare bildvärld. Det var så befriande och födde en kreativ process och en enorm arbetslust som ännu är vägledande i mitt arbete.

 

Jan Dahlqvists bilder växer fram organiskt utan skisser och helt utan medveten planering. Istället bygger hans arbete på lust, lek och sökande och det är ryggmärgen som styr. Själva processen är intensiv och beroende av stark delaktighet. Varje bild är en upptäcktsfärd i livet och det växande.

 

– Jag har alltid varit fascinerad av det mystiskt drömlika och vill berätta om världar som ingen sett tidigare.

 

Många bildelement kommer från skogens magiska sfär med dofter, skuggor, vind och rörelser och av olika delar försöker jag skapa spänningsfält med överraskningsmoment. Kompositionen är mycket viktig men humor och romantik är också viktiga ingredienser i bilden.

 

I olika tekniker beskriver han kraftmätningar mellan färg, form och ljus. Resultatet blir hemlighetsfullt, förtätat och kraftfullt med en nästan matematisk exakthet i bildens ekvation. Varje bild har en mycket distinkt och klar lösning på ett konstnärligt problem. Han har också en alldeles egen palett med färger som verkar höra hemma i en annan tidsålder i den europeiska kulturtraditionen.

 

Det handlar ofta om hur man hanterar tillvarons kaotiska krafter genom att visa upp deras skönhet i tyglad form för betraktaren. Det blir nästan som ett pussel. Formerna pulserar och spritter och är ibland fulla av musikalitet. Man förundras över metodiken och arbetssättet och anar reminiscenser från renässansen, kubismen och det centraleuropeiska måleriet. Framför allt löper tvärs igenom hans konst en personlig ton och en verklig målarglädje som talar till både hjärta och hjärna genom sin intellektuella form och sinnliga materialbehandling. Hans ”ikonmåleri” i litet format är mästerstycken i precision och vitalitet med en unik akvarell teknik, där färgen läggs på en preparerad träplatta, som täcks med vax och därefter poleras.

 

Efter en stipendievistelse i franska Grez sur Loing 2002 har han börjat följa nya spår med ett mer organiskt formspråk i stora luftiga akvareller med en grågrön mörkare färgskala. Akvarell tekniken passar honom också perfekt. Här finns transparens, fysisk närhet och ett spännande levande material.

 

Med kombinationer av olika tekniker finns det ett kosmos av möjligheter att skapa bilder och allt kan återupptäckas gång på gång. En bra bild ger en särskild stämning eller känsla och den nästan anfaller betraktaren. Det handlar om direkt kommunikation och kan inte förklaras rationellt. Konst är magi och fullt av hemligheter.

 

 

Gun Hellervik (texten publicerad i aug.nr av kulturtidskriften Zenit 2007. (www.zenitkultur.se)

TEXTER

Texten nedan skrev jag i samband med att en katalog gavs ut inför min utställning på Galleri Uddenberg i Göteborg, 2013.

 

VADÅ SURREALIST?

 

Livet är alldeles för kort. Nu när jag förbrukat ungefär två tredjedelar av min möjliga tid inser jag att jag aldrig kommer hinna med att göra alla de bilder som fortfarande pockar på att framkallas. Jag som ännu känner mig “ung och lovande” och fortfarande håller på att utveckla mitt bildspråk.

 

Det tog mig rätt många år innan jag vågade släppa loss i mina bilder och följa intuitionens väg, vilket jag gjort nu i 20 års tid. Nu när jag tittar tillbaka ser jag tydliga förändringar i mina bilders uttryck. Detta utan att jag tagit medvetna beslut om att gå i en eller annan riktning, jag har bara försökt lita till det jag haft lust till och som blivit när jag satt mig att arbeta. Så arbetar jag nästan alltid. Börjar någonstans på papperet eller duken, sedan leder en form, en färg eller streck vidare till nästa enligt någon slags logisk eller ologisk konsekvens.

 

Under en period var jag nästan konkretist, för att efter en tid nästan aldrig måla eller teckna en enda kantig form. Det tycker jag är intressant, detta att vara med i en sådan här lång process och se dessa omedvetna förändringar som skett i mina bilder.

 

Många har velat kalla mig för surrealist och kanske är jag det? Fast jag har aldrig tagit ett beslut i en sådan riktning utan det ligger väl i så fall i min natur. Redan när jag målade mitt första stilleben på en konstskola fick jag kommentarer om att det såg “alldeles surrealistiskt” ut, fast jag bara målade av det jag såg.

 

För mig är det personliga uttrycket - lika unikt som ett fingeravtryck, det mest intressanta i olika konstnärsskap. Jag hoppas och tror att mina bilder är starkt personliga. När jag förmår överraska mig själv, sittande, tittande på en ny bild i ateljén och blir förvånad över resultatet, då gläds jag.

 

 

 

Nedanstående texter har jag haft länge på min hemsida, men när jag läser dom igen tycker jag fortfarande att de är bra och vill därför inte ta bort dom, så håll tillgodo...

 

 

TEXTER I URVAL

 

Ur Wassily Kandinskys "Om det andliga i konsten"

 

(utkom första gången december 1911. På svenska utgavs den 1970 av Konstakademien)

 

"Varje konstverk föds ur sin tid. Ofta är verket våra känslors föderska. Så frambringar varje kulturperiod en egen konst som aldrig kan upprepas. Ansträngningen att väcka det fögångnas konstnärliga principer till liv har på sin höjd till följd att döda verk sätts till världen. - Vi kommer aldrig att kunna känna och uppleva som forntidens greker. Och av det skälet kommer heller inga av våra fösök att tillämpa de grekiska principerna - inom skulpturen till exempel - att leda till något mer än en yttre, formell likhet. Sådana verk föblir själlösa för alla tider".

 

"Vart vänds detta liv ? Vart riktar sig konstnärsjälens rop i skapandets ögonblick ? Vad vill detta rop förkunna ? – "Att sända ljus i människohjärtats djup - det är konstnärens kall", säger Schumann. –"En målare är en människa som kan teckna och måla allt", säger Tolstoj. Tänker vi på den nyss beskrivna utställningen tvingas vi onekligen välja den sista av dessa två definitioner av det konstnärliga kallet. Med större eller mindre färdighet, virtuositet eller brio har en rad föremål manats fram på duken. Tillsammans framstår de som bättre eller sämre "måleri". Helhetens harmonisering är den väg som leder till Konsten!

 

Av kalla blickar och likgiltiga sinnen beskådas verket. Kännarna beundrar "skickligheten" (ungefär som man beundrar en lindansare), de njuter av "måleriet" (ungefär som man njuter av en bakelse). Hungriga själar går hungriga därifrån. Massan rusar snabbt genom salarna och menar att målningarna är "fina" eller "enastående". Den människa som kunde haft något att säga en annan människa sade ingenting, och den som kunde ha hört hörde ingenting. Detta konstens tillstånd kallas l´art pour l´art.

 

Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet - detta är "konsten för konstens egen skull". Konstnären söker sig materiell kompensation för sin skicklighet, sin infallsrikedom och sin sensibilitet. Hans mål blir att tillfredsställa ärelystnaden och habegäret. I stället för att fördjupa sitt arbete i gemenskap börjar konstnärerna slåss om fördelarna. Man beklagar sig över den stora konkurrensen och överproduktionen. Hat, partigängaranda, kotteriväsen, avund och intriger följer denna meningslösa materialistiska konst i spåren. Däst vänder sig publiken bort från varje konstnär som har ett högre mål för ögonen, och som därför vägrar att se sitt livs mening i en meningslös konst".

 

"När religion, vetenskap och moral skakas i sina grundvalar, och de yttre stöden hotar att ge vika, då vänder människan bort sin blick från de yttre tingen för att skåda in mot sig själv. Ltteratur, musik, konst är de första känsliga områden som låter denna andliga omvälvning framstå som en realitet. Där avspeglas genast samtidens dystra gestalt, och där anas det oerhörda - detta som först bara kan uppfattas som en punkt av de få, och av de flesta inte uppfattas alls".

 

 

William Shakespeare

 

"En man som inte har musik i sig, Som inte rörs av ljuva toners endräkt, Är böjd för svek, förräderi och rån, Hans tankars färd är trögare än natten, Hans känslor mörkare än Erebos - Tro ej sådan. Lyssna till musiken !"

 

Ur föredrag av Paul Klee

 

"Något gemensamt område bör vi väl kunna finna, där konstnären och publiken kan mötas och där konstnären inte enbart är en utanförstående som går sin egen väg. Utan också en varelse, som likt er själva, otillfrågad förts in i denna mångskiftande värld, där han, som ni, på gott och ont, måste finna sig tillrätta. En varelse, som endast skiljer sig från er i det att han, med sin speciella begåvning försöker handskas med den brokiga tillvaron, och som därmed till och från kan vara lyckligare än den som inte kan bearbeta den i en skapande process. Denna blygsamma fördel bör inte missunnas konstnärerna. I många andra avseenden har de det besvärligare än de flesta".

 

 

Milan Kundera ur essän "Romanen och Europa"

 

"Ordet kitsch står för den inställning den har som vill behaga till varje pris och och så många som möjligt.

 

För att behaga gäller det att bekräfta vad alla vill höra, att stå i floskelns tjänst. Kitschen är är floskelns dumhet översatt till skönheten och känslans språk. Den får oss att fälla ömma tårar över oss själva, över de plattheter vi tänker och känner. Mot bakgrund av det tvingande påbudet att behaga och på så sätt uppmärksammas av så många som möjligt, sammanfaller den massmediala estetiken oundvikligen med kitschens; och ju mera våra liv lindas in i och fylls av massmedier, desto mer blir kitschen vår dagliga estetik och moral.

 

 

Ezra Pound om det omoraliska i dålig konst:

 

"Dålig konst är inexakt konst. Det är konst som ger falska beskrivningar. Om en vetenskapsman ger en oriktig beskrivning av ett prov, med avsikt eller oaktsamhet, anser vi honom vara antingen en brottsling eller en dålig vetenskapsman, eftersom hans brott är så avskyvärt, och han får det straff och det förakt han förtjänar. Om han förfalskar journalerna på ett barnbördshus för att få kvarstå i tjänst och få högre lön lön och befodran av stadsstyrelsen, kan han undgå upptäckt. Om han vägrar att förfalska journalerna kan han förlora ekonomiskt, och i båda fallen kan hans falskhet eller karaktärsfasthet förbli okänd och obeaktad utom av ett litet fåtal människor. Ändå behöver man inte diskutera hans fall.

 

Lekmannen kan i och med att han hör talas om saken avgöra om läkaren är värd klander eller beröm. Om en konstnär förfalskar sin beskrivning av människan, av sig själv, av sin dröm om fulländningen, av sitt ideal i det ena, det andra eller det tredje avseendet, av Gud, (om Gud finns), av livskraften, av sin uppfattning av gott och ont, ( om gott och ont finns), av den kraft som gör att han tror på eller misstror det ena, det andra eller det tredje, av intensiteten i sitt lidande eller i sin glädje - om konstnären förfalskar sina beskrivningar av dessa saker eller av någon annan sak för att anpassa sig och acceptera en rådande smak, en härskarens önskemål, en förutfattad etisk åskådnings bekväma regler, då ljuger konstnären. Om han ljuger i medveten avsikt att ljuga, om han ljuger av obetänsamhet, av lättja, av rädsla, av oaktsamhet, sak samma vilket, så ljuger han icke desto mindre och bör bestraffas och föraktas i proportion till hur allvarligt hans brott är. Hans brott är av samma art som läkarens, och enligt sin sällning och graden av lögnaktighet är han ansvarig för framtida problem och framtida vanföreställningar"

 

Pounds text kan säkert uppfattas som både högtravande och mästrande, men den måste ses i ljuset av att den är skriven år 1913 och att formuleringarna om brott och straff även av Pound är att uppfatta som bildliga. Tar man honom på orden borde ju uppenbarligen större delen av de ansvariga för dagens svensa film- och TV-utbud sitta bakom galler.

 

 

Ur boken "Bildstorm" av Torsten Ekbom

 

"Samtiden skapar ett visst seende, inte många har kraft att göra sig fria från det" Erik Saties ord: "Att hävda att det finns en Sanning i konsten förfaller mig lika egendomligt, lika förbryllande som om jag hörde någon förkunna att det fanns en Lokomotivsanning, en Hussanning, en Flygplanssanning, en Kejsarsanning, en Tiggarsanning osv, och ingen skulle drömma om - åtminstone inte offentligt - att lägga fram en sådan princip (av blygsamhet kanske, eller av enkelt sunt förnuft) för man får inte förväxla en "typ" - hur äkta och verklig den än förefaller - med Sanningen....."

"Kontrapost", profan ikon, akvarell, gouache, färgpenna, 12 x 18 cm, 2003 - Läs mer om tekniken "profana ikoner"

Copyright © Jan Peter Dahlqvist/Bildupphovsrätt, 2017

Följ mig på Instagram - Follow me at Instagram